Den här intervjun kommer från magasinet Affärslivgotland och är en produkt från Gotlands Media.

Du kan läsa hela magasinet som e-tidning HÄR

Han har ett 40-tal bolag, så många att han tappat räkningen. Johan Gate står med flera ben i fastighetsbranschen: inom turistnäringen, kommersiella lokaler och bostadshus. Ett av hans största projekt nu och några år framöver är att förverkliga en dröm på platsen för Tofta camping och beach club, som han köpte tillsammans med entreprenörerna Johnny Ruthström och Patrik Rees för drygt ett år sedan. I nuläget är projektet på detaljplansnivå, med visioner om att bygga lägenheter, bungalows och hotell med spa-anläggning.

– Sommarveckorna är bara en bonus, men sådana här satsningar bygger på att man har beläggning året runt och då måste man erbjuda något mer än bara en beach club, säger Johan Gate och fortsätter:

– Jag ser framför mig ett hotell med swimmingpool både ut- och invändigt, att vi kan skapa något mysigt och trevligt, så att vi lockar hit spa- och konferensgäster även under vinterhalvåret.

Beach cluben, som fortfarande slumrar efter vintervilan, tittar yrvaket tillbaka på oss med sina vindpinade palmer och trasiga tygtak, som fladdrar ovanför övergivna bord liksom segel på en ocean av sand. Till sommaren kommer inga större förändringar att märkas av här, berättar han. Verksamheterna ska drivas vidare som förut, men de räknar med flera förbättringar både på campingen och på de olika serveringarna. Området som omfattas av planerna gränsar till den så kallade surfarcampingen i söder och Strandpensionatet i norr. Närmast väntar en MKB, en miljökonsekvensbeskrivning för att få en helhetssyn av den miljöpåverkan som den planerade verksamheten kan medföra.

– Tofta strand har varit en mötesplats för människor under många decennier. Det kändes som rätt plats för ett sådant här projekt, eftersom den redan är exploaterad. Vi vill göra något som är riktigt bra, så att det blir en egen reseanledning. Jag är optimistiskt lagd och hoppas att det ska gå att förverkliga, att vi får bygglov och alla parter med oss, säger han och blickar ut över den bländande ljusa sanden som inom kort kommer att fyllas av fotspår.

Vi möts igen på hans kontor i Visby. Han är ständigt på språng, alltid på väg mot ett mål. När han är själv fortsätter tankarna att snurra kring något av projekten.

– Det går i 180, jag tror att jag jobbar bäst då och jag kopplar sällan av, säger han när han tagit plats vid kortändan av det långa bordet i konferensrummet, den självklara platsen för en ordförande.

Men där i fartvinden finns ändå korta stunder av eftertanke, ett vägskäl att dröja sig kvar vid, ett andrum med musik eller en dikt. Johan Gate berättar att han just läst dikten ”The Road Not Taken”, som den amerikanska poeten Robert Frost skrev 1916 och som avslutas med orden:

”Two roads diverged in a wood, and I —

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.”

– När jag hittar citat som jag tycker om försöker jag dra nytta av det. Det här om att välja den minst upptrampade stigen är ett sådant, säger han.

I skåpet och på bordet längs väggen står glasföremål uppradade som på ett galleri. Prismorna reflekterar ljuset från fönstren och strör stjärnstoft över det klassiskt inredda rummet. Graalskålarna är skapade av hans farfars fars händer på Orrefors glasbruk när 1900-talet var ungt, konstnären Simon Gate.

– Mitt intresse för konstglas växer så det knakar, säger Johan Gate.

– Färg och form överhuvudtaget fascinerar mig, vare sig det gäller tavlor, design eller arkitektur, men jag har nördat in mig på svenskt konstglas från 1910- till 1960-talet. Materialet är speciellt på många sätt: kontrasten mellan det starka och det sköra, det föränderliga i glasets uttryck beroende på hur ljuset bryts.

Förutom här på kontoret har han en omfattande glassamling hemma.

– Farfar var arkitekt och pappa jobbade både som ingenjör och arkitekt, så formgivning har funnits med mig sedan barnsben, berättar han.

Johan Gate växte upp med två yngre syskon på Lidingö i Stockholm och flyttade till Gotland för att studera ekonomi på högskolan, som då på 1990-talet hade ett samarbete med Stockholms universitet. Hans pappa Per Gate hade flyttat till ön ett par år tidigare då han köpt Ihre gård.

– Min plan som tonåring var att bli tjänsteman på något stort företag och resa jorden runt, säger Johan och ler åt minnet, en dröm som inte är helt olik hans tillvaro idag.

Jag frågar om han känner att han förverkligat sin barndomsdröm.

– Det kan man säga på sätt och vis. Jag har haft en drivkraft att bygga upp något, men det kunde ha varit vad som helst egentligen, att det blev just fastigheter är mest en slump.

I tonåren ärvde han 50 000 kronor av sin farfar. Brodern köpte en moped medan Johan funderade på i vilken aktiefond han skulle placera summan. Som 20-åring ville han tjäna ihop pengar snabbt och gå i pension när han var medelålders. Nu, med några år kvar till 50, har han en annan inställning.

– Jag ska absolut inte gå i pension då – det vore ju jättetråkigt! Däremot kanske jag vill dra ner lite på farten någon gång, men just nu har jag fler projekt än någonsin, säger han entusiastiskt och fortsätter:

– Jag gör ju inte det här för att köpa en dyrare bil eller en större bostad. Det kanske var ett mål när jag startade från noll, men det gick fort över. Drivkraften nu är viljan att bygga en organisation och se till att allt fungerar, att alla är happy runt omkring mig – både i arbetslivet och familjen.

Han kallar sig själv för ”räknegubbe”. Johan Gate har jobbat med siffror i hela sitt liv och kommer ihåg alla bankkonton och gamla telefonnummer.

– När jag gick i mellanstadiet sa läraren till mig att jag räknade som en professor och skrev som en kratta, säger han.

– Jag var ganska ointresserad av skolan och hade dåliga betyg i gymnasiet. Jag behövde byta skola och få nya lärare, för jag hade väl bränt några skepp. Pengarna som jag ärvt av farfar fick bekosta skolgången i privatskolan Enskilda gymnasiet, där jag fick klasskompisar som körde jaguar till skolan medan jag kom i min hundkoja eller åkte kommunalt.

Under studierna i Visby träffade han sin blivande fru, numera exfru, Annelie och de fick två barn tidigt, Caroline och Emma. Det fjärde året på utbildningen läste Johan i Stockholm, men återvände till Gotland med familjen efter examen för att hjälpa sin pappa på gården som då hade lamm, kor och växtodling och som de än idag driver tillsammans.

– När jag var färdig civilekonom satte jag mig i traktorn och skördade hö och gav lammen mat, jag blev bonde under ett par år, säger han.

Idag har de inga kor och växtodlingen är utarrenderad, men lammflocken finns kvar på gården och sköts av faderns fru Britt Gate, liksom café och vandrarhem. Johan bodde med familjen på Ihre gård i nästan tio år. Under den perioden startade han en redovisningsbyrå tillsammans med en studiekamrat, som snart tog över större delen av hans tid.

– När jag kom dit var det ekonomisk kris och all personal fick gå hem, men med gemensamma krafter fick vi snart gården på fötter och möjlighet att anställa folk igen, berättar han.

Genom redovisningsbyrån fick han olika slags konsultuppdrag och jobbade även med företagsförmedling i mäklarkedjan Länia.

– Jag gillade det mer än att sitta och bokföra. Jag ville vara med i processerna och i verksamheten och få vara med att ta beslut, göra affärer helt enkelt.

Johan Gate har alltid varit tävlingsinriktad, alltid hållit på med idrott i olika former, såsom kappsegling på elitnivå då han bland annat seglat Gotland runt tio gånger. Badminton har han ägnat sig åt sedan uppväxten på Lidingö och senast i höstas spelade han VM i Indien.

Idag har han många verksamheter på ön, som drivs av ett tiotal personer och som ökar till ett femtiotal under sommarsäsongen. Ihre fastigheter och Österled fastighets AB driver han tillsammans med vd:n Magnus Berglund. Johan Gate gjorde sin första affär inom fastighetsbranschen för tolv år sedan, då han köpte några lägenheter i Stenkyrka. Han lånade då 700 000 kronor från banken och 100 000 kronor från en vän.

Drygt ett decennium senare har han ett pärlband av fastighetsaffärer bakom sig, däribland ett kombinerat lägenhetshotell, bostadsrättshus och studentboende, och ett pågående bostadsrättsprojekt i före detta Filmgymnasiet – båda i kvarteret Kolgården, på gamla A7-området i Visby. Ett annat uppmärksammat projekt är hotellet som nu byggs upp på tomten Kransborren i korsningen Söderväg/Gutebacken i södra Visby. Det har varit en krokig väg med flera överklaganden kring bygget, som är mest känt under namnet ”Kokkolokko” efter skogen i området. Hotellet, som är ritat av arkitekten Andreas Forsberg, fick i höstas klartecken att byggas för att stå färdigt sommaren 2019.

– Turerna kring det här hotellbygget symboliserar nog vem jag är. Jag har en förmåga att kämpa på och är väldigt envis, på gott och ont. När jag springer in i en kommunal eller regional betongvägg, tar jag sats och springer in i den igen. Många ger väl upp där någonstans, säger han med ett brett leende.

Ofta innebär företagsaffärer utdragna förhandlingar mellan köpare och säljare och jag undrar vilka egenskaper som är viktiga när man gör affärer.

– Förutom att du måste vara diplomatisk och metodisk är det också viktigt att vara människokännare, svarar han.

– Folk säger inte alltid vad de tycker eller känner och förhandlingarna ser olika ut beroende på vem det är man möter. Om du kan läsa av personen som du har på andra sidan bordet på rätt sätt, har du större chans att lyckas.

Han funderar en stund och tillägger:

– I den kommunala verksamheten kan man inte alltid vinna genom att vara en duktig förhandlare, eftersom man måste förhålla sig till lagar och regler. Som politiker får man gärna slåss om olika åsikter och ha riktlinjer – det är ju deras jobb, men när man väl har tagit ett beslut, kan man inte fortsätta att kriga i min värld. Det kostar fruktansvärt mycket pengar både för oss i näringslivet och för politiken och därmed för skattebetalare då processen drar ut på tiden.

Han menar att förseningen av bygget förde med sig en rad andra saker, som hör ihop som dominobrickor: banklån, privata investerare och upphandling med byggfirmor.

– Allt detta måste man göra om efter en ny verklighet med nya datum, kanske med andra priser. Den förståelsen tror jag inte riktigt politikerna har. Ibland hade man önskat att det fanns ett bondförnuft som fick råda. Näringslivet behöver tydlighet och förutsägbarhet.

Även när det går bra får han mer skäll än beröm, säger han, och menar att det kanske är typiskt för Sverige där jantelagen är stark, en upplevelse som han tror sig dela med många entreprenörer.

– Jag är nog duktig på att strunta i det. Ibland hade jag kanske behövt lyssna mer, även om jag tycker det är en bra egenskap att inte ta åt sig av allt som sägs. Om jag varit lite mer eftertänksam, funderat en sekund till innan jag sprang på nästa boll, kanske jag skulle ha sprungit en lite kortare sträcka. Magkänslan är ofta rätt, men inte alltid, säger han begrundande.

När vi avrundar intervjun visar han en bild på sin katt Hassan i sin smartphone.

– Jag har byggt ett hus till honom som jag dragit in värme i, och en spång så att han kan klättra från balkongen ner till marken, berättar han stolt.

Innan jag hinner få på mig jackan är han redan ute i korridoren, en ryggtavla på väg till nästa möte, till nästa mål. Kanske prövar han en väg som han inte gått förut.