SM i Helsingborg 1991. Gotlänningen Mattias Sunneborn jagar den dröm han så länge velat uppnå. Att bli förste svensk att nå den magiska gränsen, åtta meter, i längdhopp. Drömmen är två centimeter från att krossas. Konkurrenten och träningskamraten Germund Johansson hoppar 7,98 och Mattias förbereder sig för att göra ett sista försök. ”Jag ska inte hoppa åtta meter imorgon, jag ska inte hoppa åtta meter om en vecka, eller om en månad. Jag ska hoppa åtta meter nu”, säger Mattias för sig själv. Publiken skanderar ”Sunne, Sunne, Sunne”. Germund Johansson sitter med en handduk över huvudet, det visar sig senare att det enda han tänkte var ”få inte en bra plankträff”. Mattias Sunneborn fick inte en bra plankträff. Han fick en perfekt plankträff.

Mattias Sunneborns hopp uppmättes till 8,16 meter. Gotlänningen blev därmed förste svensk över åtta meter. Men det där åttametershoppet var mer än bara en dröm. Det var en hyllning. En hyllning till pappa Gunnar.

”Pappa tog livet av sig”, säger Mattias Sunneborn. Under hela intervjun flackar han med blicken när han svarar på frågorna. Men när han berättar om sin pappas självmord tittar han mig djupt i ögonen. Att Mattias Sunneborn skulle säga den meningen, att hans pappa Gunnar Sunneborn begick självmord, 51 år gammal, vore otänkbart för bara några år sedan. I 28 år ljög Mattias Sunneborn om sin pappas dödsorsak och ville knappt prata om det. Det började med att en klasskamrat frågade Mattias, som då var 15 år, om hur Gunnar Sunneborn dog.

Artikelbild

| En tioårig Mattias tillsammans med pappa Gunnar.

– Samtidigt som jag hade gråten i halsen svarade jag instinktivt att han drabbades av hjärtinfarkt. Det var skönt att säga hjärtinfarkt för då fick jag inga följdfrågor. Lite senare samma dag sa jag till en annan kompis att pappa dog av hjärtinfarkt. Sedan fortsatte jag att ljuga om det i 28 år, säger Mattias Sunneborn.

Varför ljög du?

– Jag skämdes helt enkelt för hur han dog. Sedan var det ett misstag att hålla hemligheten inom mig.

Första gången Mattias berättade om sin pappas självmord var i tv. Mästarnas mästare år 2014. Mattias Sunneborn sitter i en soffa tillsammans med de andra deltagarna i tv-programmet. De tittar på en minnesvideo om Mattias Sunneborns karriär. Ett klipp från ett nyhetsinslag dyker upp på skärmen där gotlänningen har en blåtira. Han har varit i krogslagsmål med polisarrest som följd. Före detta hockeymålvakten Tommy Söderström sitter mittemot Sunneborn när klippet visas. Han säger att han inte förstår hur Mattias kunde hamna i trubbel med tanke på hur balanserad han verkar vara idag.

Artikelbild

Mattias blir tyst. Han söker efter orden, har glansiga ögon och vrider lite på sig. Plötsligt berättar han för första gången den riktiga sanningen, om hur pappa Gunnar begick självmord.

– Det var som att en stor sten föll från mitt hjärta. Svaret kom helt spontant och jag tänkte ”sa jag verkligen precis som det var nu?”. Det var så otroligt skönt, men också tungt.

Artikelbild

| Veteranlandslaget under EM i Århus 2017.

Efter att programmet sändes har Mattias liv förändrats. Kort efteråt kontaktades gotlänningen av den ideella organisationen Suicide Zero som arbetar för att radikalt minska antalet självmord. Organisationen frågade om han ville bli ambassadör för dem. Mattias tackade ja. Att vara ambassadör har inneburit att han tillsammans med andra välkända svenskar är ett ansikte utåt för organisationen. Mattias har dock blivit mer inblandad än vad han trodde från början.

– Det händer att människor hör av sig till mig som mår psykiskt dåligt. Visst, meningen är inte att det är jag som ska prata med dem, men jag kan ändå försöka hjälpa och vägleda dem till bra organisationer, säger han.

Artikelbild

| Mattias Sunneborn tillsammans med legendaren Ingemar Stenmark under inspelningen av Mästarnas mästare.

Hur ofta händer det att du blir kontaktad?

– Det är nog tolv, tretton stycken som hört av sig till mig och sagt att de velat avsluta sina liv, men som sedan har läst någon intervju med mig och ångrat sig och sedan ringt eller skrivit till mig. Några av dessa har jag fortfarande kontakt med, och de skriver ibland för att berätta om hur de mår.

Artikelbild

– För några veckor sedan var det en mamma som skrev till mig. Hon berättade att hennes 14-åriga dotter hade självmordstankar och att hon bestämt sig för vilket tågspår hon skulle ställa sig framför. Men jag kunde hjälpa dottern att få kontakt med organisationer som gav henne stöd och som pratade med henne. Hon mår mycket bättre nu, säger Mattias.

Mattias erkänner att det påverkar honom när han får sådana samtal och meddelanden, men att det känns givande att kunna hjälpa till.

– Jag vill inte att någon ska uppleva det jag har upplevt, att ha en anhörig som tagit livet av sig. Men det är en form av terapi även för mig att kunna hjälpa till. Det är så viktigt att förstå att hur dåligt man än mår så kommer det alltid att vända. Många jag pratat med som funderat på att ta sitt liv säger att de inte kan förstå hur de kunde tänka såna tankar då. Det är inte konstigt att må dåligt, det är lika naturligt som att må bra, men det kommer alltid att bli bättre någon gång.

Mattias har även startat en egen insamling som heter ”Idrottare förebygger självmord”, och de har samlat in ungefär 1,6 miljoner sedan föreningen skapades 2014. Dessutom föreläser Mattias via Suicide Zero, där hälften av arvodet går till föreningen.

Det har dock funnits en tid då Mattias hade liknande mörka tankar som de personer som idag hör av sig till honom.

– Bara en vecka efter att pappa dog flyttade jag till Växjö för att gå i friidrottsgymnasium. Det var skönt på ett sätt eftersom jag inte ville vara kvar i Fårösund, men det var också en total katastrof. Jag grät mig till sömns varje kväll. Första dagen i mitt inackorderingsrum på Södergatan 25 så satt jag på sängen med ansiktet nedgrävt i händerna. Framför mig hade jag två väskor, det var det enda jag ägde. Rummet var så tragiskt. Det var mörkt, gamla gardiner, gamla överkast och furumöbler. Otroligt deprimerande. Och jag satt där på sängen, min pappa, min stora förebild, hade precis dött, och jag kände inte någon mening med livet. ”Varför ska jag träna? Varför ska jag gå till skolan? Varför ska jag ens leva?”, tänkte jag.

Räddningen för Mattias blev friidrotten. På friidrottsarenan kunde han fly sin tillvaro och för en liten stund tänka på något annat än sin pappa.

– Jag kunde hålla på med det som gjorde mig mest trygg vilket var friidrotten. Jag är väldigt tacksam för det. Friidrotten räddade verkligen livet på mig, säger Mattias.

På gymnasiet, under den tid som Mattias mådde som allra sämst, fick alla elever en vit papperslapp. Där skulle de skriva ned en målsättning med sin karriär. Mattias skrev ”jag ska bli förste svensk över 8 meter i längdhopp innan jag är 25 år”. Mattias klarade det när han var 20.

– Jag tänkte på den där målsättningen varje dag. Jag blev helt besatt. Det gjorde att jag fann motivation till att orka leva vidare. Jag tränade mycket, satsade allt, och det var otroligt när jag väl klarade det. Målsättningen var så förknippad med pappa. Jag satte upp den där målsättningen när jag mådde som sämst och den var min räddning. Åttametershoppet var verkligen för honom.

Därefter följde en strålande karriär, och gotlänningen lyckades både vinna EM-guld, VM-silver och samla ihop flest SM-medaljer av alla svenska friidrottare genom tiderna. Ett av framgångsrecepten var att han aldrig var rädd för att misslyckas och att han alltid har haft högt uppsatta mål. Tidigare kallades Mattias för kungen av kaxighet.

Inför ett mästerskap bjöd Mattias Sunneborn in till guldfest innan mästerskapet ens startat, och en annan gång, i SM i Sundsvall 1997, låg Mattias Sunneborn tvåa. Peter Häggström ledde tävlingen på 7,97. Mattias Sunneborn gjorde då något som både var kaxigt och roligt inför sista omgången.

– Jag sprang fram till resultattavlan och dunkade fram en åtta innan jag hade hoppat. Sedan hoppade jag 8,18 och vann. Jag gillar att måla in mig i ett hörn och jag blir peppad av tanken att jag måste vinna. Det får mig att prestera på max, säger Mattias.

Mattias Sunneborn la spikskorna på hyllan år 2002, men kände ganska snart att han inte trivdes med ett liv i tv-soffan.

– Jag hade tänkt att jag skulle käka semlor, äta Snickers och dricka öl varje dag. Men jag märkte efter fem dagar att jag var trött på det. Efter ett tag saknade jag att sätta upp en planering med målsättningar. Jag måste kämpa innan jag får belöna mig. Jag trivs inte med mig själv om jag inte gör det, och då började jag med veteranfriidrott.

Sedan han återupptog friidrotten 35 år gammal har han gjort succé. Sex världsrekord och 14 VM-guld har han lyckats ta hem i veteransammanhang – hittills. För han har inga planer på att sluta.

– Jag blev helt besatt igen, och hittar ständigt nya världsrekord att försöka slå. När det blir mer seriöst och mer tävling tycker jag det blir roligare. Nu är jag snart 48, men jag vill hålla på till jag är 50 år minst. Jag har skrivit upp alla svenska rekord och världsrekord jag vill slå som femtioåring, och i höst är det veteran-VM i Madrid som jag kommer att delta i, säger Mattias.

Finns det någon rädsla hos dig att släppa taget om friidrotten?

– Jo, kanske, det var ju den stora räddningen när pappa dog, och hade jag inte haft idrotten som trygghet vet jag inte vad som hade hänt. Friidrotten ger mig rutiner som gör att jag mår bra vid sidan av, vilket är det allra viktigaste. Sedan tränar jag åtta veteranträningsgrupper varje vecka, ute på Bosön vid Lidingö där jag bor. Att se deras resultatutveckling är lika roligt som att tävla själv, så det kommer jag att fortsätta med.

Kommer du aldrig att flytta tillbaka till Gotland?

– Jag kan mycket väl tänka mig att flytta hit igen. Men jag trivs bra på Lidingö och har byggt upp mitt liv där. Men jag flyr inte härifrån längre. Nu har jag vågat berätta om pappas självmord och är trygg med det. Igår var vi ute vid pappas grav, och jag har inte längre någon ångest förknippat med Gotland.